Barnuppfostran i Ljusets Energi: De fyra barntyperna enligt Veda

Brahminer är barn som lätt påverkas och i stor utsträckning är oskyddade. De har mindre känsla av trygghet jämfört med andra och behöver därför mer omsorg och beskydd. De är emotionella och uttrycker sina känslor starkare. De reagerar skarpt på sina egna behov och önskningar, och de är också känsligare för andra människors önskemål, behov, sorger och bekymmer. Ett sådant barn kan exempelvis säga: "Pappa, de andra barnen tror att jag stal pennan i klassrummet…" medan ett annat barn kanske inte skulle bry sig: "De trodde det, och vad gör det för skillnad, även om jag gjorde det, vad angår det dem?"

De uppfattar sina föräldrars relationer och deras bekymmer. Genom dessa barn agerar ofta högre krafter, och de drar fram de känslor som föräldrarna bär inom sig och inte hanterar. Barnet känner om mamman döljer något och börjar bete sig på ett sätt som får mamman att skrika, och när hon har lättat på sitt hjärta, lugnar sig barnet och hon frågar sig själv: "Vad var det egentligen som hände med mig?" Ja, så kan det ibland gå till.

Dessa barn utforskar världen genom sina känslor och behöver förstå dem för att kunna dra slutsatser. De kan bli sårade eller rodna. De är svåra att inspirera eller motivera eftersom de intuitivt känner vad som behöver göras. De är lyhörda. De vill glädja sina föräldrar mer än andra barn. Om de inte blir lyssnade på eller förstådda har de en tendens att klaga, vilket ofta möts med oförståelse. Pappan kanske säger att "En riktig krigare klagar inte." Men detta barn är ingen riktig krigare. Att klaga är helt normalt. Det är att öppna sitt hjärta. Om barnet inte får klaga kommer du senare, när du frågar hur det går i skolan, få svaret "bra." Barnet slutar prata med dig.

Dessa barn kan prata länge och mycket, och det kan verka störande, men det är normalt. De är sentimentala och ger namn till sina leksaker. När de växer upp har de svårt att slänga leksaker, eftersom de är deras vänner. Om deras känslomässiga behov inte är uppfyllda kan de inte samarbeta med dig. De blir trotsiga och olydiga om de inte får bli lyssnade på. För dem är detta behov lika viktigt som att andas.

Om de inte får dela med sig av sina känslor hamnar de i svårare situationer. Känslorna samlas på hög tills sista droppen kommer och de exploderar på någon helt ovetande person över en småsak. Om ett känsligt barn inte får prata ut, hamnar det i depression. Hur ser depression ut hos ett barn? Lägger sig barnet på soffan i tre dagar och säger till pappa: "Jag ser ingen mening med livet"? Självklart inte! Barnet blir trotsigt och olydigt.

Det är viktigt att låta dessa barn förstå att föräldrarna också kan lida och förstå hur de känner. Föräldrarna måste kunna känna med sitt barn. Om barnet är trotsigt ska man inte säga åt det att sluta, utan istället visa att man förstår varför barnet känner som det gör. Då lugnar sig barnet, eftersom det känner sig förstått. Att bli förstådd är ett mål i sig självt.

Motstå att tvinga dem att träffa nya människor. "Kom och hälsa på dessa barn. Han är en trevlig pojke." Eller att dra med sin fru på en fest och lämna henne där med orden "Trevligt att träffas, umgås med tjejerna medan vi män går ut på balkongen för en cigarett." Dessa barn känner när det är rätt att bekanta sig med någon och kan inte göra det på föräldrarnas begäran.

Dessa barn behöver lära sig att dela sina känslor. Det är normalt för dem att gråta. Det kommer lätt och naturligt. Vi måste lära dem att det är okej.

Om de känsliga barnens behov tillgodoses och de får tillräckligt med uppmärksamhet, vad blir de då? Vad tror ni? De växer upp till kreativa människor. De blir uppmärksamma, insiktsfulla, originella, goda samtalspartners, duktiga på att lyssna, omhändertagande, medkännande och hjälper gärna andra. De har en god förståelse för människors behov och oro, och de är skickliga på att lära sig och förmedla kunskap till andra. Till skillnad från de som blev utstötta under barndomen blir de ofta lärare och andliga ledare senare i livet.

Dessa barn är aktiva och deras främsta behov är att agera, medan målet är sekundärt. Därför är det absolut nödvändigt att sätta upp mål för dessa barn! De kommer ändå att agera, även utan ett mål. Om de går ur kontroll kan de bete sig värre än barn av andra typer.

De är alltid redo att gå framåt, även om de inte vet vart de är på väg. Om de själva inte kan gå framåt, är de beredda att leda andra. Om det inte finns någon att leda eller om riktningen är oklar, kommer de helt enkelt att agera enligt eget tycke. De är som gerillasoldater. Dessa barn måste sysselsättas och ges tydliga mål. De behöver förstå hierarkin – soldat, korpral, sergeant, överste och så vidare. Därför kan du till exempel skicka din pojke till hemvärnet, så att han förstår riktningen och ser var han befinner sig i denna hierarki. Om målet är tydligt, kommer han att sträva mot det. Om målet saknas, kommer han att hitta på något själv, vilket inte alltid är det bästa.

När ett barn av den militära typen lär sig en teori, vill han genast testa den i praktiken. Till exempel blanda ihop några pulver och lägga dem i skolan för att se hur det exploderar – det är typiskt för dem.

Föräldrar kan inte kontrollera dessa barn om det inte finns ett tydligt system och en handlingsplan. Om dessa barn inte lyder, är det ett tecken på att de inte förstår vad som förväntas. De fungerar mycket bra inom ett system. Om planen finns, är de villiga att samarbeta. Det är väldigt viktigt att sätta upp tidsfrister. Om det inte finns någon tidsgräns, blir de "vilsna". "Du måste vara klar om 20 minuter", "Vi åker dit nästa helg", och så vidare – de behöver veta vad och när saker ska hända.

Det är viktigt för dem att följa någon, men de kan bara respektera en kompetent och självsäker ledare, då kommer de att lyda. Om de inte respekterar ledaren, kommer de inte att följa denne. Det går inte att säga till dem att de ska lyssna på läraren i skolan bara för att. De säger helt enkelt: "Läraren är dum. Hon är ologisk. Hon gjorde så och så." Försöker man övertyga dem att lyda läraren oavsett, kommer de inte att göra det, eftersom den personen har diskvalificerat sig i barnets ögon. Även om läraren är duktig på sitt ämne, spelar det ingen roll, eftersom det är personligheten som är viktig för detta barn. Det handlar inte om vad som sägs, utan vem som säger det. Om de ser personen som en auktoritet, är de beredda att lyssna även på tågtidtabeller.

"Jag vill att du gör så här" utan onödiga förklaringar är den mest effektiva föräldrainstruktionen. Om mamman vill ha något gjort av sitt barn är det effektivare att säga att pappa har sagt det.

Det är väldigt viktigt att aldrig kritisera dem i andras närvaro. Faktum är att man endast ska kritisera människor som man samtidigt hyllar för deras prestationer. Att kritisera dem offentligt fungerar inte – troligtvis kommer de att börja bete sig irrationellt.

När man uppfostrar dessa barn fungerar principen att order utförs först och diskuteras efteråt väldigt bra. Man behöver inte förklara detaljerna kring vad som ska göras.

Den största motivationen för dessa barn är prestationer. Man behöver bara vägleda dem för att de ska uppnå sina första resultat. Därefter motiverar de sig själva med hjälp av sina resultat. Och de behöver inte längre pushas framåt, för de har kommit in i systemet och rullar vidare själva, tills de en dag blir olympiska mästare.

Dessa barn bygger sin personliga utveckling, sin världsuppfattning och sina relationer med andra på kommunikation. För dem är relationer viktigare än sanning.

De påbörjar många saker men avslutar sällan något. De avskyr rutin.

De gör saker "på sitt eget sätt" inte på grund av någon specifik övertygelse eller attityd, utan för att de vill lägga till sin egen prägel och variera sina aktiviteter. De är kreativa och kan inte skapa något på beställning.

Dessa barn är konstnärliga revolutionärer. "Stick ut eller dö" är deras motto. Om du beställer ett oljemålat porträtt får du kanske en betongkloss täckt med graffiti i stället. De är expressionister, abstraktionister, avantgardister och andra fina ord – oavsett vad dessa ord betyder. De vill alltid förändra saker och lägga till något unikt.

Det går inte att samarbeta med dessa barn på samma sätt som med de militära typerna. Man måste förstå att om man ger dem några euro och skickar iväg dem för att köpa mjölk, kan allt hända. Mjölken kanske inte kommer tillbaka. De kanske köper något annat i stället, eftersom de ville variera lite. Om du ber dem om vatten kan de komma tillbaka med mjölk, eftersom de tycker att mjölk är bättre – och de bryr sig inte om att du ville ha vatten för att tvätta håret.

De har svårt att koncentrera sig. För dem är rörelse livet – men inte som fysisk aktivitet, utan som variation och en strävan efter ny information. Kaos är en del av deras inlärningsprocess! Förvänta dig inte ett prydligt rum från dem. Och att städa i deras rum är inte att rekommendera, då det kan förstöra "allt".

De kan fullfölja saker om de får möjligheten att utforska, förändra och behålla sin personlighet. De är individualister och gör vad de själva tycker är nödvändigt. För dessa barn är det meningslöst att ge fasta recept. Säg hellre: "Vi har potatis, morötter och mjölk, kanske kan vi laga något av detta?" Då börjar de genast engagera sig! "Hmm, vad kan man laga av det här?" I 80-90% av fallen blir resultatet det du ursprungligen ville ha, men om de ändrar något, låt dem göra det – det kommer troligen att bli bra! För de genomför bäst sina egna idéer.

Kommunikativa barn kan verkligen glömma saker. Du säger något till dem, och de glömmer bort det. De lovar något och sedan glömmer de. Det är inte nonchalans! De glömmer faktiskt!!! Man bör inte anklaga eller bestraffa dem för detta, eftersom de lär sig koncentration sist av allt. Och bara om deras behov, som är kopplade till deras natur, respekteras och tillgodoses.

Om de motsätter sig en förälders önskemål är det bra att erbjuda en alternativ lösning eller en annan aktivitet. Om de inte håller med bör du fråga vad de tycker och hur de ser på saken. "Vad vill du göra? Hur skulle du vilja göra det?" Dessa barn kommer bara att göra något om de känner att det är deras egen idé! Det finns inget annat sätt att få dem att slutföra något.

Dessa barn motiveras mest av förändring. Känsliga barn motiveras av förståelse, militära barn av prestationer, men kommunikativa barn längtar efter förändring. Om inget förändras är det dåligt. På jobbet – antingen tillväxt eller förändring. Pengar är inte motiverande för dem, förutom om det handlar om väldigt stora summor.

Deras viktigaste verktyg i livet och för att känna sig själva är fantasin, så en stor mängd information (till exempel från TV) är skadlig för dem. De bör inte överlastas med information, eftersom de bearbetar allting och måste testa allt – vilket kan göra dem förvirrade.

Kommunikativa barn är de gladaste, mest optimistiska och rörligaste barnen. Låt oss vara ärliga – militära barn är inte särskilt roliga.

Om de glöms bort eller lämnas i fred, betyder det inte att de bara kommer att sitta stilla och inte göra något. Dessa barn behöver äventyr i sina liv. De är sociala, pratsamma och knyter snabbt relationer med andra. Charmiga och vanligtvis omtyckta av alla. Flexibla och bär inte på något agg. Men deras anknytning är inte djup – de skapar lätt relationer och lämnar dem lika lätt. De kan vara opålitliga och ytliga. "Men vi kom ju överens! Du lovade att gå på teckningslektionen!" "Och vad då? Jag är herre över mitt ord. Jag ville gå, men nu vill jag inte, för jag gillar inte det längre." Och varför gillar de det inte? Människorna! Kommunikationen. Antingen är lärarna konstiga, barnen dumma eller alltihop tillsammans. För dem är kommunikation viktigt! Om dessa barn inte hittar vänner i skolan är det bäst att flytta dem till en annan klass eller skola. Det finns barn som inte bryr sig om sådant, de sitter försjunkna i sina egna tankar – de känsliga. För de militära typerna spelar det heller ingen roll vilken skola de är i, de kommer att vara busfrön var som helst. Men för den kommunikativa typen är detta avgörande.

Dessa barn behöver tydliga scheman och rutiner. De vill i första hand veta vad som kommer att hända och vad de kan förvänta sig. Det är inte lika viktigt vad de själva ska göra, utan snarare vad de omkring dem gör och vad som händer runtomkring. Vad gör mamma? Vad gör pappa? Vad händer i allmänhet? Om barn av den receptiva typen inte förstår vad som händer, blir de mycket oroliga.

Till sin natur är dessa barn långsamma, eller som man ofta säger, ”bromsar”. Men det är inte dåligt! Det är helt normalt. Oförutsedda händelser blockerar och skrämmer dem.

Den här typen av barn behöver fasta rutiner. De motiveras mest av upprepning. De behöver upprepa samma sak många gånger – vakna vid samma tid, gå och lägga sig vid samma tid, äta vid fasta tider, leka vid fasta tider. Kläderna ska alltid läggas på samma plats. Det är viktigt med bestämda tider för kommunikation med föräldrarna. Till exempel, varje kväll efter tandborstningen sitter de med mamma i fem minuter och pratar om hur dagen varit. Under dagen kan du fråga dem hur de har det hur många gånger som helst, men de kommer inte att svara, eftersom den tiden är reserverad för kvällen.

För att motivera dessa barn är frasen: ”Det är dags” mycket kraftfull. Det är dags att göra det eller detta. Och de reagerar lugnt på det. De kommer inte att förstå frågan: ”Vem vill äta?” Men om det är dags att äta, så är allt tydligt, eftersom det händer varje dag vid samma tid!

Receptiva barn är de mest tillmötesgående och hjärtliga. De kanske lär sig långsamt, men de är alltid redo att samarbeta. För dem är upprepning viktigt. De lär sig dikter genom att läsa dem dussintals gånger, medan andra kanske tänker: ”Äsch, mitt efternamn börjar på Z – jag lär mig det medan andra reciterar.” För barn av den receptiva typen är det viktigt att allt är genomtänkt och planerat.

De gör ingenting om ingen uppmanar dem eller om ingen vet vad som ska hända de närmaste minuterna eller timmarna. De kan bara sitta, vila, lyssna, sova eller något annat. Om det inte finns något att göra, kan de välja att göra ingenting.

För dessa barn är det viktigt att visa att du har koll på vad som ska hända. Säg att det är dags att göra det, det eller det.

De behöver tid för att anpassa sig till sin miljö och börja ”interagera”. Dessa barn har svårt att knyta nya kontakter, men de relationer de väl skapar är starkare än andras.

Känner du igen dig själv eller dina nära och kära i dessa beskrivningar?