Barnuppfostran i Ljusets Energi: 5 positiva principer för föräldraskap

Ett barn får vara annorlunda, får skilja sig åt… Även från sina egna föräldrar!

”Du behöver inte vara som jag är” – denna princip är svår att följa, eftersom vi tycker att barnet måste vara så som vi anser att det borde vara.

Varför?
Därför att jag är smart, men han är dum. Därför att jag ska lära honom att göra ”rätt”, att göra så som jag vill ha det.

Man måste förstå att ditt barn inte är du. Och det är inte heller ett tomt blad där man kan rita vad som helst. Barnet har redan SINA egna mål. Och det faktum att han hamnat i er familj betyder att ni ska hjälpa honom att nå HANS mål. Inte era.

Föräldrarnas uppgift är att ge barnet möjligheten att uttrycka sina talanger. Det betyder att om han har visat intresse för dinosaurier, då ska han få en dinosaurie-encyklopedi; om han vill rita, köp färger och penslar osv.

Man behöver inte med tvång ge barnet en ”mångsidig” utbildning! Vill du att han ska bli en medelmåtta?
Man behöver inte förklara för ett hyperaktivt barn att han ska stå stilla – ge honom nya utmaningar som tröttar ut honom, och först då stannar han för att vila.

Man behöver inte tvinga ett lugnt barn att springa om han inte vill. Varför?

Jämför mindre.
Alla får sina tänder vid olika tidpunkter, alla lär sig krypa, gå, gå på pottan i sin egen takt…

Till exempel kan man dela in skolbarn i löpare, vandrare och hoppare. Vissa förstår allt direkt, ber om svårare uppgifter, andra lär sig i den takt som ges. Och andra är… dumma. De fattar inte. Och plötsligt tar just dessa ”dumhuvuden” examen från universitetet med toppbetyg! Därför att ingen där visste om den ”dumstämpel” de fick i skolan.

De kan visa noll intresse för något eller för absolut ingenting – och plötsligt börja göra något med passion och nå bra resultat. Många smarta och framgångsrika människor ansågs i skolan vara efterblivna…

Alla barn gör misstag, och föräldrar måste vara beredda på det.
När ett barn gör ett misstag betyder det inte att något är fel på honom – så länge föräldrarna inte reagerar på ett konstigt eller kanske till och med olämpligt sätt som får barnet att känna att det absolut inte är tillåtet.

Om barnet inte får möjlighet att göra fel, kommer han förmodligen helt enkelt att låta bli att göra någonting alls. För säkerhets skull. För att undvika att göra fel.
(Förresten – det är precis samma princip med män… Om en man inte gör någonting, är det troligen för att hans fru på ett särskilt sätt reagerar på hans misstag…)

Ett barn måste få utlopp för sina känslor, och föräldrarnas uppgift är att ta emot dem. Ilska, sorg, besvikelse, oro, kränkthet, svartsjuka, osäkerhet, skam – allt detta är inte bara naturliga utan också normala känslor, och att få uttrycka dem är en viktig del av barnets utveckling.

Föräldrar behöver lära sig att skapa trygga förutsättningar där barnet kan känna och uttrycka sina negativa känslor. Barnet måste förstå att man inte kan uttrycka dem var som helst, men att det finns en plats för dem.

Därför – om ett barn till exempel släpper ut sin ilska, bör man inte försöka avleda honom eller visa att det är helt oacceptabelt.

Kom ihåg: allt det som föräldrar trycker ner i sig själva, det uttrycker barnen.
Om ditt barn beter sig ”konstigt” är det ofta för att du själv har svalt dessa känslor…

Om barnet nästan alltid uppför sig olämpligt kan det betyda att du själv är missnöjd med din relation till din partner eller dina föräldrar – men att du av ”intelligens” inte släpper ut denna frustration där den hör hemma.
Har du klagomål mot ditt barn – hitta en bra psykolog eller psykoterapeut.

Att uttrycka negativa känslor är normalt.
Man ska inte säga: ”sluta vara ledsen”, ”skrik inte”, ”så beter sig inte flickor” osv.

Man får absolut inte låta barnen känna sig ansvariga för föräldrarnas humör!!!

Om ett barn märker eller känner att hans känslor orsakar obehag hos föräldrarna, börjar han trycka ner dem och förlorar kontakten med sitt sanna jag – och därmed de talanger som bara visar sig när man är äkta.

Föräldrar ska ta emot barnets känslor med medkänsla – och under inga omständigheter dela med sig av sina egna negativa känslor till barnet.

Föräldrar planterar ofta i barnets huvud tanken att bara bortskämda, själviska barn vill ha mer eller blir ledsna när de inte får det de önskar.
”Var tacksam för det du har!”

Barn vet inte hur mycket de kan be om. Hur skulle de kunna veta det?
Inte ens vuxna vet alltid hur mycket de kan begära utan att verka krävande eller otacksamma.

ETT BARN MÅSTE LÄRA SIG ATT BE OM DET HAN/HON VILL HA.

Barnet ska veta att ingen kommer att skämma ut honom för att han uttrycker sina önskningar.

Samtidigt måste föräldrarna lära sig att säga NEJ utan minsta obehag. Barnet måste förstå att bara för att man ber om något betyder det inte att man får det.

Om du begränsar barnet i att fråga, kommer han aldrig heller att få reda på vad som är möjligt och vad som inte är det.
Dessutom utvecklar barnet genom att få be om saker sin förmåga att förhandla – han lär sig hur man frågar.

Ge barnet frihet att uttrycka sina önskningar, så blommar den medfödda förmågan att få det han vill. Och när barnet växer upp kommer han inte att tro att ett enda nej är ett slutligt svar. Det är en ovärderlig livskunskap som i princip skiljer en förlorare från en vinnare.

Barnet (precis som en fru 😉) måste få be om det han vill, även om det just nu inte finns möjlighet att uppfylla önskan. För den dagen möjligheten dyker upp – då vet du exakt hur du kan glädja ditt barn (eller din fru). Och att göra sina nära och kära glada – det är en fantastisk känsla.

Om ett barn inte håller med om något måste han få uttrycka det.
Det betyder inte att alla måste göra som barnet vill – föräldrarna är fortfarande de som bestämmer.

Det betyder att barnet å ena sidan får frihet, men å andra sidan behöver situationen vara under kontroll.

Det är stor skillnad mellan att backa från sin åsikt till förmån för föräldrarnas och att undertrycka sin åsikt.

Tvingar du barnet till blind lydnad – då bryter du hans vilja.

Förmågan att justera sina önskningar och sin vilja – det är samarbete.
Men att undertrycka dem – det är underkastelse. Och skillnaden är enorm.

Att justera sina önskningar betyder att barnet hittar en balans så att de inte krockar med föräldrarnas.
Att undertrycka dem betyder att barnet helt överger sina egna önskningar och böjer sig för föräldrarnas vilja.

För att känna sig trygga måste barn veta att de blir hörda, men också förstå att de inte är de som bestämmer.

När barnet får möjlighet att säga emot föräldrarna – och sedan hitta en väg till samarbete – då utvecklar han en sund känsla av sitt eget jag. (Och slipper behovet av att revoltera i tonåren.)

Oavsett ålder är ett barns inre programmering densamma – de vill alltid glädja sina föräldrar.

Slösa inte energi på att ”uppfostra” dina barn – uppfostra dig själv… För dina barn kommer att bli precis som du.