Barnuppfostran i Ljusets Energi: Att uppfostra flickor, att uppfostra pojkar

Förlåt mig, alla mammor – och pappor – särskilt er jag känner personligen. Jag vet redan lite hur det känns att vara mamma och få ta emot mycket kritik, mycket ifrågasättande, även när man faktiskt gör allt man kan till 200 %, utifrån sina förutsättningar (inte sina kunskaper!). Alla nuförtiden känner redan tillräckligt med skuld över sin egen ofullkomlighet, men… när det gäller barnuppfostran – och förlåt för mina könsbundna formuleringar – så måste vi prata.

Hur uppfostrar man en pojke till att bli en man? Hur uppfostrar man en flicka till att bli en kvinna? Räcker det verkligen med instinkter – så som när man skapar barn? Jag tror inte det. Barnuppfostran, precis som att bygga och upprätthålla relationer, är en vetenskap.

Vedorna säger till exempel att en flicka bör lära sig 108 sysslor som gör henne till en god husmor, hustru och mor i framtiden. Det betyder inte att alla måste kunna brodera eller ha kunskap om alternativmedicin, men i dagens kontext bör man kunna välja rätt sömmerska, kunna vara sin familjs hälsomanager. Allt detta kan läras från en mamma som redan gör allt detta. Och om mamman inte kan allt – vilket är förståeligt – är det till stor hjälp om det finns en annan vuxen släkting eller kvinnlig vän som en ung flicka kan inspireras av. Kontakten med andra bör främjas, inte begränsas – så länge man ser efter om dessa personer inte lever i fullkomligt mörker. Och om de gör det – då är det föräldrarnas ansvar att hålla sig borta från sådana miljöer, oavsett hur nära dessa människor en gång varit, för den där mörkret smittar.

Östliga psykologer säger i sin tur att det viktigaste en flicka behöver få med sig är en sund självkänsla. Alla flickor är vackra och i sin essens gudinnor. Precis som en fru vill höra sin mans kärleksförklaringar varje dag, måste också en dotter påminnas så ofta som möjligt om hur underbar hon är. Inte för prestationer! Alla flickor vill ha komplimanger. Och när de inte får dem "bara för att", börjar de göra något för att ändå få dem. Tyvärr är det få som har studerat barns psykologi, och därför jublar hela släkten vid jul när flickan reciterar dikter på tre språk vid fem års ålder. Just då lär hon sig vad som krävs för att bli uppskattad. Vid 14 års ålder är hon familjens stora hopp – ingen annan har varit så smart, självständig, ansvarsfull och ordningsam. Och den inte-så-självsäkra flickan börjar drömma om akademiska titlar och karriär – för att kompensera för det faktum att ingen ändå älskar henne bara som hon är. Och troligen kommer ingen att gifta sig med henne. Och även om någon gör det, har mamma sagt att man måste vara beredd på att han kommer att lämna – för en annan eller för döden – så man får aldrig slappna av.

Kom ihåg en viktig sak – ATT UPPFOSTRA BARN ÄR KONTRAINTUITIVT. Det betyder att man inte alltid kan lita på sin intuition i detta avseende. Ibland måste man göra tvärtom mot vad som känns naturligt.

En flicka behöver bli omhändertagen. Av sin mamma, sin pappa – av alla. Och vi måste lära oss att hålla tillbaka vår impuls att ständigt driva på denna förnuftiga lilla varelse. För flickor föds färdiga. Perfekta. Allt vi behöver göra är att skydda dem – från världen, men också från det arv av rädsla som kanske lever i oss själva, generation efter generation. Alla flickor är otroligt kloka och lär sig snabbare än pojkar, men det betyder inte att de är födda för att bära samhällets ansvar, för arbete inom systemet, eller för att bära sin familj eller nation på sina axlar. Det blir för tungt.

Därför måste vi säga vackra ord till våra döttrar – helt utan anledning. Deras utseende, deras feminina egenskaper är anledning nog. Samtidigt ska vi inte fokusera för mycket på prestation. Istället ska vi alltid påminna dem om att de inte behöver oroa sig – de kommer alltid att bli skyddade, och hjälp kommer alltid att finnas.

Pojkar däremot föds inte som män. De måste uppfostras till att bli män. Och det är faderns uppgift. En mamma kan bara uppfostra en kvinna. Därför måste det redan vid 5–6 års ålder finnas regelbunden kontakt med manliga förebilder – pappa, morfar, farbror, tränare. Bara en man vet vad en pojke behöver för att bli en man, eftersom han själv varit pojke.

Enligt vedisk tradition överlämnades pojken vid cirka 5–6 års ålder till en lärare, som han skulle följa och leva asketiskt med.

Vuxna kvinnor lider ofta i relationer på grund av låg självkänsla – något de fått genom felaktig uppfostran. (Detta är inte en anklagelse – men vi kan inte tiga om det bara för att det skulle kunna såra någon som redan haft det svårt.) Många män å andra sidan lider för att de inte hittat sin plats i livet, inte kunnat orientera sig yrkesmässigt eller i sin roll. Enligt vedisk tradition var det viktigt att identifiera pojkens natur (brahmin, kshatriya, vaishya eller shudra) och ge honom en utbildning i enlighet med den – inte fylla huvudet med allt möjligt.

Föräldrar som inte är helt slutkörda och som tillbringar tillräckligt mycket tid med sina barn, och låter dem vara sig själva, behöver varken ritualer eller konsultationer för att förstå sina barns natur.

En mor har oftare en starkare koppling till sin son – precis som en dotter ofta har det till sin far. Därför bör en son uppfostras av sin far och en dotter av sin mor. Tyvärr är det ofta tvärtom hos oss. Mödrar försöker skydda sina söner – som ofta beter sig mycket mer okontrollerat än döttrar – men istället för att skydda borde man lära sig att lita på dem och uppmuntra dem.

Allt börjar egentligen med att våga lita på sin man. I vår kultur händer det ibland att man lägger för mycket ansvar på sonen, för att man inte litar på fadern – som man kanske ser som inkompetent. Men det är en tung börda att lägga på ett barn. Som mamma ska du inte kastrera din son, och inte heller "gifta dig" med honom.

Fram till fem års ålder ska mamman ge sin son all den kärlek hon har – vara nära, tillgänglig och stödjande. Då börjar pojken av sig själv, vid ungefär fem års ålder, att söka sig utåt – till världen och till andra män. Den processen ska mamman stödja, genom att släppa taget.

Man säger också att det är viktigt att redan när pojken är 2–4 år gammal börja be honom om hjälp – till exempel att hjälpa dig över gatan – för att visa att du litar på honom. Du vill ju att han ska växa upp till en ansvarstagande man. Men om du skyddar honom när han är fyra, kommer du förmodligen skydda honom när han är 40 också, med motiveringen att “hur ska man inte hjälpa sin lilla pojke” när han förlorat jobbet eller skilt sig.

Samtidigt är det paradoxalt att när en vuxen dotter säger att hon är utmattad som småbarnsmamma får höra gamla historier om hur mamman själv jobbade hela dagar på potatisfälten med barnen i släptåg – och ingen klagade, och ingen hjälpte.

Självklart gäller inte detta alla. Och det är också uppenbart att det är svårt att lita på en liten pojke när man som ensamstående mamma bär hela ansvaret – när det inte finns någon stark och närvarande man vid sidan.

Jag vill dela med mig av en personlig berättelse som illustrerar detta:

I år började min femårige son springa iväg från mig varje morgon på väg till förskolan. Så att det är tydligt: jag talar inte utifrån en perfekt livssituation. Min sons far – en god pappa! – och jag är separerade, och min nuvarande man befinner sig ofta utomlands. Så där är jag, ensam, med ett spädbarn på armen, och försöker få min femåring till den obligatoriska 5+ förskolan (han har inte gått innan). Så snart jag öppnar ytterdörren – springer han. Förskolan ligger nära, men man måste korsa en svåröverskådlig, obevakad korsning. Det pågick i en vecka. Jag visste att han var förståndig och kunde klara sig, men jag blev rasande – och tänkte nog mycket på vad andra skulle tycka. Vad är jag för mamma?

Så jag ringde min sons pappa och bad om hjälp. Han sa: “Vet du, förmodligen kommer allt gå bra. Och om han blir påkörd, då är det ödet. Om han blir 'lite påkörd', kommer han att lära sig något. Du kan föreslå, men inte befalla. Du är kvinna – han är man. Han kommer alltid att göra på sitt sätt.”

Efter det samtalet slutade jag oroa mig. För oavsett vad som händer – det är inte längre min skuld eller mitt ansvar, för barnets far har tagit på sig det ansvaret. Nu kan jag istället fokusera på att be för mina nära och kära. När en man tar sitt ansvar – kan en kvinna ta sitt.

Därför måste vi uppfostra Kvinnor och Män – för en ljusare framtid. Inte utifrån intuition eller vad mormor sa till mamma, inte heller utifrån modern forskning eller samtida trender – utan utifrån sann kunskap.